Hampodling i Gärdala
Text: Per Milberg mars 2022 Foto: Fotograf okänd/Järnvägsmuseet
Hampa (Cannabis sativa) har odlats i Sverige sedan yngre stenåldern, och verkar ha varit särskilt populär under vikingatid. Det var förstås hampans fantastiska fibrer man var ute efter (inte de så gott som obefintliga narkotiska ämnen som fanns i dåtidens växtmaterial). Under 1800t minskade odlingen på grund av billig import från Baltikum, och upphörde så småningom nästan helt.
Det blev dock ett uppsving under 2a världskriget, då frågor om beredskap och självförsörjning fick högsta prioritet. Två så kallade spånadsväxter - lin och hampa – började odlas i större skala med olika former av stöd. T.ex. fanns en prisgaranti på skörden 1942-46, och fördelaktiga lån och bidrag fanns för att starta hamp- och linberedningsverk. Hushållningssällskapet i Östergötland kontrakterade odlare, däribland lantbrukaren på Groveda, Timar Pettersson. Hampa växer särskilt bra på mullhaltiga jordar, och vad kunde vara bättre för odling än Mossen (Råsmekärr) på Groveda? Här fanns 7 hektar ren mulljord. Odlingen av hampa började 1945, och 1947 tjänade Timar hela 3000 kr på denna nischgröda, vilket utgjorde 20% av vinsten detta år.[1] Under några år var hampa den dominerande grödan på Mossen, och skörden lastades på järnväg i Gärdala. Det är värt att notera att hampa inte var en vanlig gröda i vår del av Östergötland, och man kan ju undra varför Timar valde att odla den. Kanske var det ovanligt mycket lämplig mark på Groveda, kanske drevs Timar av nyfikenhet och experimentlusta, eller så var det pliktkänsla (han var en tid ordförande i Kristidsnämnden i Tjärstad kommun). Kanske hade han fått inspiration att prova nytt från Hamra lantmannaskola? Flera av lärarna där kom i alla fall att ha viktiga roller inom spånadsväxtodlingen på 40- och 50-talen (Arnold Lorensson, Göran Knutsson, Nils Martin Heidendal).
Tiderna förändrades dock snabbt: avsättningen för hampa var svag och en förlustaffär om det inte varit för det statliga stödet. En utredning i början av 1950-talet fann att det på sikt bara fanns utrymme för ett av de två hampberedningsverk som fanns i Sverige. Som en konsekvens av utredning upphörde det statliga stödet till verket i Värmbol (Katrineholm) där verksamheten lades ner 1952. Det var hit skörden från Groveda skickades, och 1952 blev därmed blev den sista odlingssäsongen (en säsong då vädret dessutom blev synnerligen ogynnsamt för hampa). Det återstående hampberedningsverket i Sverige låg på Gotland, och försörjdes bara med lokalt producerad hampa. Även här upphörde så småningom det statliga stödet, och verket lades ner 1965. Samma år förbjöds odlingen för man ville förhindra odling av narkotiskt intressanta typer. Efter lite juridiska turer blev det 2003 återigen tillåtet att odla hampa, men bara vissa sorter och under ett särskilt regelverk.
Hampa har flera användningsområden, och man brukar gruppera sorterna efter fiber (och biobränsle), frön (och olja) och medicinska ändamål (och narkotiska). De ståtligaste sorterna är högvuxna (upp till 2 m), med få grenar, och odlas för fiber. Numera kallas dessa i Sverige för ”Industrihampa”. Intresset för odling är dock än så länge svalt, och bara 40 hektar odlades i Sverige 2017 (gissningsvis blev det biobränsle).
[1] Karl-Henrik Pettersson 2002 Groveda:Om en bondgårds ekonomiska historia 1786-1950. Skogs- och lantbrukshistoriska meddelanden nr 28, 252 sidor.
Det blev dock ett uppsving under 2a världskriget, då frågor om beredskap och självförsörjning fick högsta prioritet. Två så kallade spånadsväxter - lin och hampa – började odlas i större skala med olika former av stöd. T.ex. fanns en prisgaranti på skörden 1942-46, och fördelaktiga lån och bidrag fanns för att starta hamp- och linberedningsverk. Hushållningssällskapet i Östergötland kontrakterade odlare, däribland lantbrukaren på Groveda, Timar Pettersson. Hampa växer särskilt bra på mullhaltiga jordar, och vad kunde vara bättre för odling än Mossen (Råsmekärr) på Groveda? Här fanns 7 hektar ren mulljord. Odlingen av hampa började 1945, och 1947 tjänade Timar hela 3000 kr på denna nischgröda, vilket utgjorde 20% av vinsten detta år.[1] Under några år var hampa den dominerande grödan på Mossen, och skörden lastades på järnväg i Gärdala. Det är värt att notera att hampa inte var en vanlig gröda i vår del av Östergötland, och man kan ju undra varför Timar valde att odla den. Kanske var det ovanligt mycket lämplig mark på Groveda, kanske drevs Timar av nyfikenhet och experimentlusta, eller så var det pliktkänsla (han var en tid ordförande i Kristidsnämnden i Tjärstad kommun). Kanske hade han fått inspiration att prova nytt från Hamra lantmannaskola? Flera av lärarna där kom i alla fall att ha viktiga roller inom spånadsväxtodlingen på 40- och 50-talen (Arnold Lorensson, Göran Knutsson, Nils Martin Heidendal).
Tiderna förändrades dock snabbt: avsättningen för hampa var svag och en förlustaffär om det inte varit för det statliga stödet. En utredning i början av 1950-talet fann att det på sikt bara fanns utrymme för ett av de två hampberedningsverk som fanns i Sverige. Som en konsekvens av utredning upphörde det statliga stödet till verket i Värmbol (Katrineholm) där verksamheten lades ner 1952. Det var hit skörden från Groveda skickades, och 1952 blev därmed blev den sista odlingssäsongen (en säsong då vädret dessutom blev synnerligen ogynnsamt för hampa). Det återstående hampberedningsverket i Sverige låg på Gotland, och försörjdes bara med lokalt producerad hampa. Även här upphörde så småningom det statliga stödet, och verket lades ner 1965. Samma år förbjöds odlingen för man ville förhindra odling av narkotiskt intressanta typer. Efter lite juridiska turer blev det 2003 återigen tillåtet att odla hampa, men bara vissa sorter och under ett särskilt regelverk.
Hampa har flera användningsområden, och man brukar gruppera sorterna efter fiber (och biobränsle), frön (och olja) och medicinska ändamål (och narkotiska). De ståtligaste sorterna är högvuxna (upp till 2 m), med få grenar, och odlas för fiber. Numera kallas dessa i Sverige för ”Industrihampa”. Intresset för odling är dock än så länge svalt, och bara 40 hektar odlades i Sverige 2017 (gissningsvis blev det biobränsle).
[1] Karl-Henrik Pettersson 2002 Groveda:Om en bondgårds ekonomiska historia 1786-1950. Skogs- och lantbrukshistoriska meddelanden nr 28, 252 sidor.